onsdag 19 maj 2010

Alla helgons afton

Lilly och Fred huttrade i sina vinterkläder. De stod ändå tålmodigt still i kylan och betraktade graven framför sig. Ljuset i den tända lyktan fladdrade rastlöst över mormoderns sista viloplats denna Allhelgonaafton.

Anna sträckte ut armarna och drog sina barn intill sig , överväldigad av känslor.  Hennes mamma Ingalill, barnens mormor låg begravd under en enkel vit sten på kyrkogården sedan några månader tillbaka.  Anna hade dåligt samvete för att de inte varit där förr men hon hade inte orkat. Fred knäppte upp hennes rock och kröp innanför i värmen. Anna blundade och kramade om pojkens barnakropp. En svindlande kort sekund var hon själv liten igen, sökte trygghet i närheten till sin mamma Ingalill.  Saknaden efter modern grep tag i hjärtat och hon dolde ansiktet i Lillys rimfrostiga hårlockar.

Sjukdomstiden hade medfört många jobbiga stunder av smärta och förvirring.  Anna mindes med obehag de gånger Ingalill ringt hem till henne mitt i natten. Samma visa varje gång..

– Anna jag kan inte hitta barnen. Jag har letat överallt. Jag är hemskt ledsen men de är borta, du måste komma och hjälpa mig att leta. Moderns röst var bräddfull av förtvivlan och oro. Hon hade svårt att tro på Annas försäkran om att Lily och Fred låg och sov i sina sängar.

Anna var glad över att vara befriad för all framtid från sådana fruktansvärda samtal.

Men de senaste veckorna hade någon börjat busringa på nätterna. Varje gång vaknade hon yrvaken i panik och kastade sig efter telefonen, men det var aldrig någon där, bara ett svagt brusande i luren. Det hände också att radio och tv-apparater gick igång av sig själva. Hon var trött på att vandra runt och stänga av eländet nattetid. Oberäkneliga höststormar och det plötsliga snöfallet häromdagen fick antagligen de gamla elledningarna i huset att flippa ur...

Barnen gnällde över att de frös och att det var lite läskigt här. De neg för graven och började gå hemåt. Frusna grässtrån bröts under fötterna när de letade sig fram till utgången i dunklet. Lilly vände sig om flera gånger och stirrade ut över marschallerna som brann i skymningslandskapet, som om som om hon inte var säker på att bara de levande vandrade omkring på kyrkogården denna afton. Mörka människogestalter passerade dem med gravlyktor och ljus att tända för sina anhöriga. Vid utgången hörde Anna någon ropa hennes namn. En lång kvinna i mörk täckkappa närmade sig med tvekande steg.

- Anna? sa kvinnan osäkert igen visst är det du? Känner du igen mig? Hon drog ner kapuschongen och avtäckte sitt ljusa hårsvall och det välbekanta ansiktet blev synligt.

Mer härjad och blicken mer allvarsam än Anna mindes, men definitivt var det Marit. En våg av minnen från ungdomsåren slog emot henne. Marit och hon fnissande i sommarhuset, första fyllan, kampen om SnyggErik, Marit utmanande på dansgolvet, den självklara medelpunkten. De hade blivit ovänner för en pojkes skull, vem mindes ens hans namn?  Så dumt.

– Hej! Det var länge sen. Hur står det till med dig? sa Anna artigt och lite avvaktande. De hade trots allt inte setts på tio år och det var Marit som vann den snygge killen med häftigare, vildare, mer party än någon annan. Anna hade tappat lusten att försöka hänga sig kvar i utkanten.  Hon hoppade av hela karusellen och brände alla broar. Att mötas på en kyrkogård efter så lång tid, vad skulle man säga? Vad gjorde hon här? Kanske nybliven änka? Anna hade ju ingen aning. Situationen var besvärande

– Det är bra nu, sa Marit stillsamt och gjorde en lite grimas, men det har varit lite upp och ner, men så är det väl för alla sa hon lätt. Impulsivt stack hon armen under Annas och de var femton år igen och log förtroligt mot varandra.

– Vi får ses och prata om gamla tider någon gång. Hon tittade ingående på Lily och Fred som otåligt ryckte i Annas rockärm.

– Kom nu mamma, nu vill vi hem.

– Hej barn, jag heter Marit, er mamma och jag var bästisar när vi var små. Hon höjde frågande blicken till Anna, kanske undrade hon om det var barnens pappa de besökte här.

– Vi har tänt ljus på min mammas grav skyndade sig Anna att förklara.

– åh är Ingalill borta, det var tråkigt att höra, hon gjorde så goda pannkakor,

– det gör mamma också.. sköt Lily in och såg trumpet på den främmande tanten.

– Följ med oss hem nu så kan jag bjuda på mat, sa Anna och ångrade sig genast.

– Nej det går inte jag ska jobba natt, men i morgon eftermiddag när jag har sovit ut kanske?

Anna såg när väninnan klev iväg och insåg at hon inte sagt vem hon tände ljus för här i kväll.

När barnen lagt sig tände Anna tände en brasa i spisen och dåsade i soffan framför tv n med ett glas sherry och mörk choklad medan hon slötittade på house. Hon vaknade mitt i en mardröm och tyckte att telefonen ringde igen, kanske var det Peter tänkte hon och skyndade sig att svara. Men där fanns bara tystnad hon la på och återvände till tv-soffan. Fortfarande uppskärrad av drömmen där Ingalill först närmade sig med kärleksfull min, omfamnade henne, för att sen putta bort henne, frågade var barnen var, skakade henne medan blicken förvandlades till en ondskefull grimas.  Anna drog några lugnande andetag och zappade fram en repris av Det Okända. Hon tänkte irriterat byta kanal, inte orkade hon med sådan vidskeplig smörja, när ett bekant ansikte fångade hennes uppmärksamhet. Marit tindrade med ögonen mot Mediumet som med yviga gester beskrev vilka andar som hemsökte stället. Sa att hon skulle vara uppmärksam på fladdrande lampor, apparater som slogs på och av till synes utan förklaring och inte minst telefonsignaler, det var ofta andar som ville ge sig tillkänna.

Anna rös till, kanske någon gick över hennes grav som mamma brukade säga. Hon funderade över Marit, konstigt att de mötts just i kväll, och telefonen som ringde stup i kvarten… Nå hon fick väl fråga henne i morgon varför hon höll på med sånt här kvasidravel för. Hon stängde av tv-n, förvissade sig om att barnen låg tryggt i sina sängar innan hon själv kröp till kojs och lyssnade på nattvindens lågmälda klagan medan hon längtade efter att Peter skulle komma hem och befria henne från ensamheten.

Nästa kväll kom Marit som avtalat och de åt en god måltid tillsammans med barnen, spelade spel med dem och läste godnattsaga när det var läggdags. Sen slog de sig ner vid köksbordet med en flaska vin och pratade om gamla tider och radade upp en kavalkad av minnen.

– Minns du… Kommer du ihåg… Hur gick det med honom? Anna insåg att det inte varit så roligt alla gånger när Marit försökte ta pojkvänner ifrån henne. Hon bytte ämne.

– Det angår mig inte, men vad kom det sig att du var med på tv, du vet jag råkade se det där Okända i går. Sånt skrattade ju vi åt förr i tiden. Marit stirrade ner i bordet medan hon vred vinglaset runt, runt mellan fingrarna.

-Jag fick en dotter med Christer innan han gick in i knarkdimman för gott. Hon var mitt allt, a och jag tog mig ur den ”hippa” tillvaron för hennes skull. Men förra året blev hon påkörd av en smitare och dog. Jag längtar så otroligt mycket efter henne, finns det en möjlighet att hon existerar nånstans därute vill jag försöka nå henne. Så jag kontaktade Det okända och det gav mersmak, och nu har jag faktiskt själv gått steg ett i mediumutbildningen. Jag kan försöka nå Ingalill om du vill, det känns som om det är mycket energi här. Vi får ju inte utöva yrket innan vi är examinerade, det sägs att man inte kan hantera somliga spöken men jag undrar om det inte är ett sätt att tjäna pengar bara. Speciellt att låta andarna ta över och låna ens kropp ska vara farligt, man blir så tömd på energi att man inte vet vad man gör.. Hon ryckte på axlarna. Anna satt med armarna framför sig på bordet och visste inte vad hon skulle säga. Det var ett stort, enormt misstag att bjuda hem Marit.

Lampan över köksbordet släcktes plötsligt, och tändes, och släcktes.

– Ser man på vi har visst besök sa Marit upplivat. Jag undrar om det inte är din mamma som vill skicka en hälsning?

– nej, nej det är bara elkablarna som är gamla och det är inget konstigt med det sa Anna bestämt och reste sig. Jag går och kollar proppskåpet i källaren.

När hon kom upp igen låg rummen i dunkel förutom i vardagsrummet där brann otaliga stearinljus på golvet. Hon tryckte på ljusknappen men inget hände.

– sätt dig ner framför mig så ska jag se vad jag kan åstadkomma sa Marits röst bakom ljusridån. Anna gick försiktigt ram, kanske lika bra att leka med i hennes charader så kunde hon skicka hem henne sen utan att ställa till en scen.

– Aah a lele le a a lee lee mässade kvinnan som en gång varit hennes bästa vän, en hypnotisk ström av ljus svepte in Anna i en sövande kokong och hon doften av rökelse gjorde henne yr.

– Jag känner närvaron av en äldre kvinna, gråsprängt hår, byxor och glasögon, ja det är din mamma, sa Marit ivrigt och Anna stönade inombords.

– Hon kommer med kärlek till dig. Ja det visste jag ju att du var älskad, dig brydde de om, du kunde göra vad du ville utan att Ingalill blev arg, du fick allt du pekade på medan jag.… nu kom en liten flicka också, åh det är min Julia! Hej gumman, känner du igen den här tanten? Var det hon som körde på dig? Tonläget ändrades och Anna anade att Margit naglade fast henne med blicken medan hon väste fram orden.

– Jag såg det på dig Anna när vi träffades igår, du såg så skyldig ut. Visst var det du som gjorde det, du kunde inte tåla att Christer föredrog mig, inte sant? Men du ska inte få ha det jag inte får.

Ljuslågorna steg och sjönk i vågor och en isande kyla svepte längs golven. Draget fick dörrarna att smälla när de stängdes och öppnades och utan förvarning hördes en annan röst i rummet, det lät som om den kom från Marits håll

– Var är barnen? hördes Ingalills oroliga röst. Mödosamt pressade hon fram varje stavelse.

– Jag kan inte hitta dem du måste hjälpa mig att leta, det är farligt här…

Plötsligt började lamporna i rummet blinka fram sitt kalla sken i en allt hastigare takt och Anna såg en skymt av den hålögda kvinnan som tomt stirrade framför sig med ett förvridet leende. Hon vaggade ett flickebarn i famnen.

Bilden av Lilys mörka lockar mot det vita ansiktet, märkligt livlös och sladdrig brände fast på Annas näthinna innan ljuset slocknade igen.

Slut